Fast i hissen - liten fantasi från skrivarkurs

- Jag tror minsann att huset stannat vid hissen, mumlade den gamle mannen med bångstyrigt gråspretigt hår, samtidigt som han knäade lätt för att försöka motverka elevatorns tvära inbromsning. Han rätade mödosamt på benen, när hisskorgen i det gamla huset stannat med en sista gnisslande skakning.

- Ursäkta, men vad yrar ni om gubbe. Vi står still. Vi har fastnat mellan våning två och tre, nödsignalen är funktion och det finns ingen väg ut. Märker ni dessutom inte att den lilla flickan i hörnet redan är alldeles skräckslagen. Ert prat om att huset stannat vid hissen gör henne bara ännu mer orolig och förvirrad. Hur vore det om ni försökte hitta en utväg ur vår situation, i stället för att tjafsa om relativiteter. Om det inte vore för att jag precis fått sparken från arbetet som vicevärd och samtidigt förlorat min verktygslåda, så skulle jag försöka klättra upp genom takluckan för att komma åt nödöppnaren i hissdörren på våningen ovanför.

- Det jag vet om relativitet är att han man ska vara rädd om de mänskliga relationer man har. Och att det är relativt enkelt att återställa den säkring i hissmotorn som förmodligen har löst ut. Jag tror att det är därför vi stannat. Problemet är att ta sig dit. Men sådana relationer och vardagliga problem verkar ju inte bekymra er min herre.

- Flickans skräck och panik är ingenting mot vad barnets moder borde känna om hon visste att hennes dotter åker hiss med en så obildad slusk som er, muttrade den äldre mannen. Relativiteter har i högsta grad med vår belägenhet att skaffa. Ska vi härifrån måste vi ändra på det krafternas jämviktsläge som råder nu. Vi måste helt enkelt få huset att börja röra sig runt hissen igen.

Sedan fortsatte han att tänka högt för sig själv:

”Om vi å andra sidan tänker oss att referenssystemet sitter i en fjärran planet, så har ju varken vi, hissen, huset eller jorden slutat att röra på sig. Vi är inte alls stilla. Vi rör oss med svindlande fart genom universum.”

- Min mamma väntar på mig. Jag är redan sen från skolan. Vi bor på trean. Jag vill dit nu, hördes med ett pip från flickan i hörnet, när hon äntligen vågade öppna munnen.

- Och jag vet att hon väntar på att jag ska komma hem fort för att hjälpa henne att springa ett ärende till affären.

- Hör nu min herre. Jag tycker att ni genast ska hålla upp med era förvirrade galenskaper. Att vi fortfarande rör oss i förhållande till andra planeter hjälper oss ju inte ett skvatt. Jag vill varken ha huset eller jorden med mej dit jag ska. Både jag och flickan vill bara komma ut ur den här förbannade hissen, så att vi kan kliva av på rätt våning. Flickan ska hem, hjälpa sin mamma och göra sina läxor. Och jag behöver middag efter en ansträngande dag med att leta nytt jobb.

- Förresten, nu tycker jag mig känna igen er, fortsatte den avskedade vicevärden. Jag må sakna samma bokliga bildning som ni, men betackar mig från att bli anklagad för att vara slusk. Och jag är inte dummare än att jag känner igen ert ansikte från en bild i Berner Morgenpost. Visst är ni herr Einstein från patentverket. Eller hur? Vad jag minns från artikeln sägs det att ni har bevisat atomernas existens.

- Det är ju jättebra. Men låt mej bara påpeka att just nu är det förbannat många atomer som sitter ihop till lika förbannat många molekyler som tillsammans utgör den här hissen. Som sitter fast. Hur vore det om ni kom på ett sätt att flytta på alla atomerna i stället. Det skulle i alla fall kunna hjälpa oss en smula. Men den ekvationen är kanske för vardaglig.

- Jag är rädd, piper flickan igen. Jag tycker inte om att det är en massa atomer runtom mej. Särskilt inte om dom är många. Är dom farliga också?

- Flicka lilla. De allra flesta molekyler består av harmlösa kolföreningar, så även den här hissen och huset. Dom är inte farligare än kolbiten från den slocknade brasan i er kökskamin eller träbenet på en stol i ditt rum. Det finns atomer och molekyler i luften du andas, i maten du äter och i vattnet du dricker. Det finns atomer i allting överallt. Hela du är en komplicerad samling av atomer och molekyler, men inte blir den särskilt farlig för det.

Med en nästan ljudlös utandning faller den lilla flickan ihop i en liten hög i hissens ena hörn, avsvimmad av stress och rädsla.

- Vilken strålande framgång för er herr professor, säger den avskedade vicevärden. Ska bli mej ett sant nöje att se er min när jag får tillfälle att förklara för barnets mor vad som egentligen hände i hissen. Seså, gör en insats nu. Ställ er på alla fyra här på hissgolvet, så att jag kan kliva upp på er rygg. Då lyckas jag nog nå luckan i hisstaket, klättra upp och kan få oss härifrån. Om inte ni har patent på något bättre förslag.